Förra veckan var Våfflan och jag på återbesök och jag påmindes om vilken tur vi har haft med vårt diabetesteam.

Jag fick en hel del kritiska frågor när jag första gången flaggade för att vi planerade att gå över till lågkolhydratkost. Inga pekpinnar, inga fördömanden. Utan mer för att säkerställa att vårt val inte gjordes på ett infall. Att det var ett val som föregåtts av noggranna förberedelser och kunskap.

Vi är sedan länge förbi det där nu. Nu tittar vi på resultaten.

Ett HbA1c på 33 efter ett sommarlov där diabetesen fått ta betydligt mindre plats än tidigare. Ett medelglukos på 5,5 och en standardavvikelse på 1,5 som visar att hennes värden reflekterar genuint god kontroll – snarare än en blandning av höga toppar och djupa dalar. Vikt och längd helt enligt tillväxtkurvan.

En kvarvarande frustration är dock att lågkolhydratkost fortfarande i praktiken är ett alternativ främst för dem som överhuvudtaget vet att det existerar och som har resurserna och tiden att göra övergången på egen hand.

Jag begär inte att vården ska rekommendera lågkolhydratkost till alla. Men jag tycker det är rimligt att man gör en seriös utvärdering av fördelar och risker. Titta på forskningen. På familjerna som valt denna väg. Titta på blodsockerkurvorna, HbA1c, variationen, tillväxten och på livskvaliteten.

Och om man efter en seriös utvärdering konstaterar att detta kan vara ett fungerande alternativ – då borde också kompetensen finnas för att hjälpa de familjer som vill prova. Inte avfärda på volley.

Utan erbjuda stöd och resurser för att göra förändringar av kost och insulinbehandling på ett så säkert och smidigt sätt som möjligt.

För här finns en paradox som jag tycker nästan helt saknas i diskussionen. Lågkolhydratkost beskrivs ofta som om det vore en avancerad behandling som bara väldigt kunniga och engagerade familjer skulle klara av. Ett slags överkurs.

Min erfarenhet är precis den motsatta. Det svåra var att lära om. När vi väl hade gjort det blev vardagen betydligt enklare. Jag räknar nästan aldrig längre. Jag sitter inte och försöker gissa exakt hur många gram kolhydrater en portion innehåller. Jag behöver sällan avancerade bolusstrategier för att försöka matcha ett snabbt och svårförutsägbart glukosflöde.

Måltidernas näringssammansättning är relativt lika från gång till gång. Insulindoserna är små. Effekterna blir begripliga. Och när något går fel blir felet oftast också mindre.
Det är förstås fortfarande typ 1-diabetes.
Men för oss har behandlingen blivit enklare, inte svårare.

Och därför tror jag faktiskt att den stora paradoxen är denna:
De familjer som upplever dagens gängse diabetesbehandling som allra svårast skulle kanske också kunna vara de som hade haft mest att vinna på att åtminstone få möjlighet att pröva ett alternativ med mindre kolhydrater.

Inte övertalas.

Inte pressas.

Inte få ytterligare en sak de ”måste” göra.

Bara få veta: Det finns fler än ett sätt att kombinera mat och insulin vid typ 1-diabetes.

Sedan kan familjen, tillsammans med sitt diabetesteam, fatta sitt eget beslut.

Det är ungefär den vård jag önskar mig.

Inte en vård som okritiskt säger ja till allt. Men heller inte en vård som reflexmässigt säger nej till sådant som ligger utanför den rådande standardmodellen.

En vård som är nyfiken, kunnig och tillräckligt trygg för att följa resultaten.

Som Våfflans diabetesteam.