Ska jag verkligen behöva känna mig som Viggo Mortensen i Captain Fantastic bara för att jag inte vill att mina barn ska äta ett livsmedel som innehåller tjugo olika E-nummer?

Eller för att jag vänder mig emot en sockerkonsumtion som kraftigt ökar risken för att mina barn äventyrar sin framtida metabola hälsa?

Inte bara Våfflan – utan ALLA mina tre barn!

Vi har byggt en miljö där frestelserna finns precis överallt.

Godis vid kassan. Läsk i kylen. Färgglada flingpaket i barnens ögonhöjd. Kakor, bars, snacks och ”mellanmål” som till stor del består av socker, stärkelse och ultraprocessade ingredienser – men marknadsförs med ord som ‘fullkorn’, ‘vitaminer’, ‘protein’ och ‘fiber’.

En personlig favorit är Coco Pops – bredvid loggan står det: ‘Source of fiber’😄

Som förälder är det ibland frestande att bara undvika alltihop. Handla utan barnen. Slippa tjatet och diskussionerna.

Men istället för att flytta ut i vildmarken som i ovan nämnda film har jag medvetet valt motsatsen.

Barnen får följa med till affären.

I början kom frågorna förstås.

”Kan vi köpa den?”
”Varför inte?”
”Men den där då?”

Men något intressant har hänt med tiden: tjatet har upphört.

Och jag tror att en viktig anledning är att barn framför allt lär sig av vad vi gör – inte av vad vi säger.

Vi vuxna verkar ibland ha en märklig förväntan på att barn ska tolka våra varningar på samma sätt som vi själva gör. Vi kan säga att något är dåligt för kroppen, förklara varför och säga nej. Men om barnet sedan tjatar tillräckligt länge och vi till slut ger med oss – vad blev egentligen budskapet?

För ett barn är slutsatsen ganska rimlig:
”Om pappa låter mig äta det kan det ju inte vara så farligt.”

Jag kan alltså hålla hur många föreläsningar som helst om dålig mat. Om jag ändå lägger produkten i kundvagnen efter tio minuters tjat är det min handling som barnet kommer att minnas.

Orden säger en sak.

Handlingen säger en annan.

Och jag tror att handlingen nästan alltid vinner.

Därför försöker jag vara tydlig. Om jag verkligen tycker att något är dåligt för mina barn behöver jag inte dramatisera det eller förhandla om det varje gång.

Jag köper det helt enkelt inte.

Efter ett tag blir signalen ganska tydlig.

Och istället har vi börjat göra något helt annat.

Vi vänder på paketen. Läser innehållsförteckningarna. Jämför produkter. Försöker förstå vad maten faktiskt består av.

Och ganska ofta står vi där tillsammans och skrattar – eller förfasas – över vad vi hittar.

Sist uppstod en spontan tävling om vem som kunde hitta livsmedlet med flest ingredienser. Våfflans storebror vann med ett paket Ramen-nudlar som innehöll 47 olika ingredienser!

Det jag vill lära mina barn är inte att det finns en magisk värld där otjänlig mat inte existerar. Den världen finns inte.

Jag vill att de ska kunna gå rakt igenom den världen utan att vara försvarslösa inför den.

För en dag kommer jag inte stå bredvid.

De kommer att handla själva. Ha egna pengar. Göra sina egna val.

Då hjälper det inte att pappa under hela barndomen lyckades hålla sirenerna utom hörhåll.

De måste lära sig höra sången – utan att behöva följa den.