Hur stor uppoffring innebar egentligen vår övergång till färre kolhydrater?

I början var det utan tvekan en stor omställning. Nya recept, nya ingredienser och ett nytt sätt att tänka kring måltider.

Men på andra sidan av den omställningen tycker jag faktiskt att det är förbluffande enkelt.

Vid en första anblick tror jag att få människor ens skulle reflektera över att vi äter annorlunda.

Vi äter smörgåsar och ägg till frukost – men brödet är bakat på mandelmjöl. Vi äter köttbullar – men kanske med smörstekt vitkål i stället för potatis. Vi äter efterrätter – men sötade utan vanligt socker. Vi äter glass – men gjord på grädde i stället för en stor mängd mjölk och socker.

När vi är iväg och hungern slår till kan vi till och med äta snabbmat om det kniper. En hamburgare i salladsblad. En halloumiburgare utan bröd. Grillat kött med sallad och sås.

I dag åt vi lunch på en grekisk restaurang: grillspett med tzatziki och blandsallad. Den enda tydliga skillnaden mot många av de andra borden var att det inte stod bröd eller pommes frites på vårt.

Våfflan tänker knappt på det längre.

Och det vi får tillbaka för denna förhållandevis blygsamma uppoffring är svårt att överskatta.

Jag sitter nästan aldrig och svettas över att försöka räkna ut den exakta kolhydratmängden i maten. Ofta doserar jag 1,5, 2 eller 2,5 enheter insulin beroende på om Våfflan är lite hungrig, mitt emellan eller väldigt hungrig! Räkneövningarna är ett minne blott.

Och för det mesta behöver jag varken korrigera uppåt eller nedåt efteråt.

Ju längre tiden går, ju lättare det blir att hitta bra alternativ och ju bättre känsla jag får för doseringen, desto mindre plats tar diabetesen.

Ibland så lite plats att jag nästan glömmer att ta med insulinet när vi ska iväg.

Varje gång det händer får jag förvisso ett sting av dåligt samvete. Jag känner mig slarvig. Samtidigt känner jag en märklig glädje över att diabetesen numera kan ta så lite plats att jag stundtals nästan glömmer bort den.

Samtidigt växer min övertygelse om att mycket av det vi har valt bort inte är någon verklig förlust. Våfflans diabetes och mitt nyfunna intresse för kost har fått mig att gradvis göra en bredare översyn av vad vi äter än bara mängden kolhydrater.

Förutom livsmedel som socker, vitt mjöl och söta drycker handlar det även om ultraprocessad mat. Sådant som jag tror människor generellt skulle må bra att äta mindre av.

Idag har mer än hälften av Sveriges vuxna övervikt eller obesitas. Typ 2-diabetes ökar kraftigt, även bland yngre. Samtidigt har flera sjukdomar kopplade till vår livsstil blivit vanligare. För mig känns det därför allt mindre radikalt att ifrågasätta hur vi äter.

Vi har valt bort en del mat. Men vi har upptäckt nya favoriter, fått en enklare vardag och framför allt fått tillbaka trygghet och spontanitet.

Och det är, för oss, en väldigt bra affär.