Om du frågat mig för ett år sedan om jag skulle våga låta Våfflan springa iväg och leka utan att ha full koll på hennes blodsocker hade jag sagt nej direkt.

Nu händer det ibland att hon springer ut för att leka med en kompis och glömmer mobilen hemma. När jag upptäcker det är hon redan borta.

Och ofta låter jag det vara.

En stund senare kommer hon tillbaka, mobilen får kontakt med sensorn igen, och blodsockret ligger ungefär där det låg när hon gick.

Det här hade varit helt otänkbart innan vi drog ner på kolhydraterna.

Sommaren är på många sätt det ultimata stresstestet för en familj med typ 1-diabetes. Barn springer, cyklar, badar, hoppar studsmatta, leker med kompisar och är spontana på ett sätt som gör livet svårt att kontrollera. Skolterminernas fasta rutiner kastas omkull.

Men just därför har jag insett vilken enorm frihet vår kost ger oss.
Ibland åker vi iväg för att handla och inser att vi glömt Våfflans mobil hemma. Förr hade vi vänt om direkt. Nu fortsätter vi oftast – och utan någon nämnvärd pulshöjning.
Det är i sådana situationer jag blir påmind om hur mycket plats diabetes brukade ta i våra liv.

Förvisso var det oron för framtida komplikationer som var den primära drivkraften till att vi började med lågkolhydratkost. Och även om det alltjämt är en viktig orsak undrar jag om inte den största vinsten finns här och nu.

Mindre stress.

Färre överraskningar.

Mindre oro.

Mindre diabetes.

Mer frihet.

Att jag kan ge min dotter minnen av en barndom där diabetesen står lite diskret i ett hörn.

Och det vi uppoffrar är betydligt mindre dramatiskt än många verkar tro.
Vi äter glass. Vi fikar. Vi firar födelsedagar. Skillnaden är att vi väljer sådant som inte skickar hennes blodsocker på en berg- och dalbana.

Ibland får jag kommentarer om att livet inte bara kan handla om blodsockervärden.
Och jag håller helt med.

Det är inte siffrorna som är målet.

Friheten är målet.

Men en frihet som inte kommer med en stor framtida hälsoskuld.