En fråga jag får ganska ofta är hur vi egentligen doserar insulin när Våfflan äter så lite kolhydrater.

Jag tror att en del föreställer sig att vi nästan inte ger något insulin alls, eller att vi bara doserar för de få gram kolhydrater som finns på tallriken.

Så är det inte.

Vi doserar insulin för praktiskt taget allt Våfflan äter. Inte bara för kolhydrater.

När man äter en kost med mycket kolhydrater är det naturligt att kolhydraterna hamnar i fokus. Man räknar gram kolhydrater, använder sin kvot och ger snabbinsulin därefter. Protein och fett betraktas ofta mer eller mindre som ”gratis”, åtminstone i den praktiska vardagen.

För oss fungerar det inte så.

När kolhydraterna är få blir särskilt proteinets effekt på blodsockret mycket tydligare. Ägg, kött, kyckling, fisk, ost och andra proteinrika livsmedel påverkar också blodsockret — men långsammare och mer utdraget än snabba kolhydrater.

Därför doserar vi inte bara för de få kolhydrater som finns i måltiden, till exempel i vårt lågkolhydratbröd, grönsaker eller yoghurt. Vi doserar också för proteinet.

Vi tillhör också en mycket liten minoritet som använder pennor.

Våfflan har tre olika insulin i sin behandling:

Lantus som basalinsulin:

Det är hennes långtidsverkande insulin. Vi delar upp dygnsdosen på morgon och kväll för att uppnå en jämnare effekt.

Regular (Humulin eller Actrapid) som måltidsinsulin:

Det använder vi till bolus vid måltider, eftersom det verkar långsammare och under längre tid än de riktigt snabba insulinen. För oss passar det mycket bättre till lågkolhydratmåltider med mycket protein, eftersom blodsockereffekten från protein också kommer långsammare.

Fiasp använder vi framför allt till korrigeringar:

Om blodsockret behöver justeras snabbare använder vi Fiasp, eftersom det har en snabbare profil.

Så hur kommer jag fram till dosen? Har jag utvecklat en avancerad formel som tar hänsyn till hela den myriad av variabler som verkar i den mystiska svarta låda som kallas människokroppen? Nej, för det är som bekant omöjligt.

Jag observerar.

När jag introducerar en ny maträtt gör jag en grov uppskattning endast baserat på kolhydrater och protein. Och jag räknar lågt för att minska risken för överdosering. Enligt mina beräkningar motsvarar ett gram protein ungefär två tredjedelar av insulinbehovet för ett gram kolhydrat.

Blir blodsockret för högt och inte kommer ner vet jag att dosen var för liten. Blir det för högt men landar på en bra nivå vet jag att att dosen är rätt men tajmingen fel, och så vidare. Med tiden blir det mer intuition än beräkning. Kroppen är facit – inte kvoterna.

Med få kolhydrater och ett långsammare insulin blir både maten och insulinet mycket långsammare. Det är lite som att diabetesen går i slow motion. Och då är det också betydligt lättare att korrigera både upp och ner innan värdena blir för låga eller höga. Lite som att jämföra en racerbåt med en oljetanker.

Och insulinbehovet?

Det har förvisso minskat sedan vi gick över till vår nuvarande kost men ligger ändå på jämförbara nivåer. Jag uppskattar att det motsvarar cirka 60-70% jämfört med tidigare. Det är också troligt att Våfflans egenproduktion är betydande eftersom hon ganska tidigt fick såpass bra kontroll. Detta minskar förstås behovet av exogent insulin ytterligare.

Jag vill betona att detta inte är råd till andra familjer.

Jag beskriver bara hur just vi gör.

Nästan alla barn i Sverige använder dessutom pump, och då är hela systemet annorlunda. Med pump kan man arbeta med förlängda bolusar, temporära basaler och helt andra verktyg än vi har med pennor. Det går därför inte att direkt översätta det vi gör till någon annans behandling.

Men jag vill samtidigt vara tydlig med vad vi faktiskt gör, eftersom missförståndet annars lätt blir att lågkolhydratkost betyder att man bara ”tar bort kolhydraterna” och doserar minimalt med insulin.

Vi har inte slutat dosera insulin.

Vi har bara ändrat vad vi doserar för.

Vi doserar för hela måltiden.

Och framför allt:

Jag justerar doserna baserat på observation snarare än räkneövningar.