Några dagar efter att vi kommit hem från sjukhuset plingade det till i mobilen.

En kalasinbjudan.

Det låter kanske som en småsak.

Men jag minns att det knöt sig i magen direkt.

Vi var ju inte i närheten av att få gröt och pasta att fungera.

Och nu skulle det bli tårta, kakor och godis.

Jag laddade ner allehanda välmenande material – bland annat en lathund från vården inför första kalaset med T1D.

”Byt gärna ut saften mot sockerfri dryck och, om det går, prata med barnet om att ta med fiskedammspåsen hem så att ni kan räkna på godiset i lugn och ro.” Men i övrigt var det bara att låta barnet äta fritt och korrigera med insulin i efterhand.

Och så fick det bli.

Men det var första och sista gången.

Det dröjde nämligen länge till nästa kalas, och vid det laget hade jag hunnit fördjupa mig i vad som faktiskt händer i kroppen vid höga och svängiga blodsocker. Det var min Rubicon.

Det blev omöjligt att bortse från den insikten – även vid enstaka tillfällen.

Jag bestämde mig för att Våfflan skulle kunna ha lika roligt på kalas utan att vi behövde göra avkall på hennes hälsa. Och många kalas senare kan jag konstatera att det är fullt möjligt.

Nyckeln för mig ligger i framförhållning.

När en inbjudan plingar till i mobilen ringer jag mamman eller pappan och frågar vad de tänkt servera. Jag ber aldrig om anpassningar – den biten tar jag hand om själv.

Gräddtårta och småkakor? Inga problem. Numera kan jag baka blodsockervänliga tårtor och kakor i sömnen.

Glass? Det tar vi med hemifrån. (Glassmaskin är för övrigt ett hett tips!)

Fiskedamm? Då blir det på sin höjd ett kort snack med Våfflan för att påminna om varför lösgodis inte funkar för oss. Men hon är trots allt ett barn – och tar jag något ifrån henne vill jag gärna ge något tillbaka. Vår deal är att hon efter varje kalas växlar in godiset mot pengar.

Är det en liten påse räcker det till några hårband. Efter senaste Halloween räckte det till ett stort gosedjur.

Kommer vi oförberedda till ett kalas, där valen blir otydliga, fungerar det sämre. Men det blir aldrig någon katastrof.

För det jag ser, gång på gång, är att höjdpunkten för Våfflan och de andra barnen faktiskt inte är maten eller sötsakerna – utan leken och gemenskapen.

Hon har aldrig gått hem från ett kalas och klagat över att hon inte fick äta precis som de andra barnen. Inte en enda gång.

Dels för att hon faktiskt också får äta gott – även om det inte är exakt likadant.

Och dels för att hon förstår varför vi gör som vi gör.

Och kanske är det just där det viktigaste ligger.

Inte i att försöka efterlikna allt som andra barn gör – utan i att skapa ett förhållningssätt som fungerar, och som håller över tid. Och som är tillräckligt konsekvent för att våra val med tiden blir naturliga, oreflekterade vanor – helt utan drama.

Och hur gör vi på våra egna kalas?

Vi bjuder på alla möjliga läckerheter men lagat på vårt sätt. Och gästerna äter med strålande aptit. Det är för mig ett uppmuntrande kvitto på att alla barn uppskattar bra mat!

Men som sagt, det är lekarna och gemenskapen som verkar skapa mest glädje.

Senast var det ponnyridning här på gården och då hamnade både min tårta och kakor i skymundan!