T1D-pappan

Från det att Våfflan och jag klev in på akuten tog det inte mer än en timme förrän läkaren tittade mig allvarligt i ögonen och meddelade att Våfflan med största sannolikhet hade typ 1 diabetes.

Jag hade tillräckligt med förkunskaper om diabetes för att i det ögonblicket känna tyngden av att livet nu slagit in på en ny väg. För alltid.

För er som gått igenom den här processen så vet ni att det knappast finns någon tid över till grubblerier.

Från akuten direkt till vårdavdelning och innan vi vet ordet av ska vi ta det första blodprovet och ge den första insulindosen. Kanske finns det ett visst terapeutiskt värde i detta? Men omtumlande är det.

Först efter ett dygn på sjukhuset gömde jag mig på toaletten och grät i ett par minuter. Sköljde ansiktet i kallt vatten och sen var jag klar. Jag hade accepterat förlusten av det gamla livet och nu var det bara att kasta sig på det nya livets utmaningar.

Jag blev aldrig bitter.

Kanske hjälper det att ha genomgått svåra motgångar tidigare i livet? Att vi med tiden lär oss acceptera förluster utan att streta emot så mycket?

Jag tänker inte på hur tillvaron borde vara eller hur jag hade tänkt att den skulle bli. Livet slänger alla möjliga utmaningar vår väg med total hänsynslöshet.

Och jag har med åren börjat omdefiniera innebörden av ett framgångsrikt liv.

Det handlar inte för mig om vilka bördor jag blir tilldelad utan hur jag bär dom. Det är det enda jag har möjligheten att kontrollera.

Jag accepterade fullt ut att vårt gamla liv var över. Det hade bara varit destruktivt att jämföra nu med då.

För hur bra det än går med diabetesen blir det aldrig som förut. Och då menar jag inte att det inte kan bli lika bra. Diabetesen har, otroligt nog, också kommit med flera mycket värdefulla gåvor och perspektiv. Bara att det aldrig blir likadant igen.

Jag jämför inte med livet innan. Jag jämför med livet i början. Och varje dag som går bättre än den förra är en seger. En seger vi firar med oförblommerad glädje.

Sen tänker jag på det faktum att ifall Våfflan hade fått denna sjukdom för hundra år sedan så hade jag förlorat henne bara några månader – eller till och med veckor – efter diagnos. Sett ur det perspektivet är jag djupt tacksam att jag får ha henne kvar.

Men även om valet av perspektiv är av avgörande betydelse för vår livskvalitet är jag ändå övertygad om att Våfflans och min diabetesresa sett annorlunda ut om vi inte tidigt förnimmade en annan väg än den som först presenterades för oss.

Med handen på hjärtat och utan att försöka vara klämkäck kan jag konstatera att den såhär långt varit mer som ett gastkramande äventyr än en tragedi. Och skillnaden går knappast att överskatta.

Typ 1 diabetes kan vi (än så länge!) inte ändra på. Men dess konsekvenser är ingalunda en definitiv dom. Här finns det en kamp att utkämpa – och vinna.

Är alla våra dagar perfekta? Långt ifrån. Men dom sämsta dagarna är som våra bästa innan vi ändrade våra matvanor.

Och med få undantag lär vi av varje nederlag. Det känns inte längre som ett obegripligt kaos. Istället för att göra likadant nästa gång och hoppas på bättre tur går det för det mesta att lista ut vad som gick snett och hur det kan göras bättre.

Och det är ett effektivt vaccin mot bitterhet.