En av många frågor som dök i mitt huvud inför övergången till en kost med färre kolhydrater var huruvida vi alla skulle äta lika.

Det är en sak att äta specialkost i skolan eller medhavd tårta på barnkalaset. Men tanken att grabbarna och jag skulle fortsätta äta som förut medan Våfflan skulle ha något annat på tallriken kändes orimlig.

Och de T1D familjer jag tagit inspiration av säger alla samma sak – det enda hållbara är att alla i familjen äter lika.

Jag måste alltså få med mig resten av flocken och det var således dags för ett ärligt samtal med Våfflans bröder.

Jag förklarade utan omsvep vad som stod på spel. Att typ 1 diabetes är en sjukdom vars utgång till väldigt stor del ligger i våra händer. Vi hade med andra ord möjligheten att tillsammans göra en avgörande insats för Våfflans mående och framtida hälsa.

Innan jag ens hann tala klart svarade de på frågan jag hade på läpparna. Det var en självklarhet att ställa upp för lillasyster.

Sen kom följdfrågorna.

Blir det inget mer O’boy på lördagsmorgnarna? Inget lösgodis? Aldrig mer pasta? Omfattningen av den stundande förändringen började sjunka in och jag såg hur båda mina pojkar sloknade.

I min iver att försöka rädda situationen pladdrade jag på om farorna med ett okontrollerat blodsocker och att vi fortfarande skulle äta god mat.

Då blev jag bryskt avbruten av min äldste:

”Vi sa inte att vi inte vill men vi behöver väl inte vara glada för det!”

Han hade givetvis helt rätt. Även om de förändringar vi gjorde gick långt smidigare än jag då kunnat ana är det trots allt en stor sak att överge hårt inbitna matvanor. De hade rätt att sörja och det fick jag vara stark nog att ta.

Men den där pakten vi gjorde för Våfflan gav oss något oväntat tillbaka. Nu hade vi som familj ett tydligt kvitto på att vi verkligen ställer upp för varandra. Även när det kostar. Och det tror jag är en trygghet även för mina pojkar.

Sedan kom den andra gåvan. Det vi såg som en uppoffring för Våfflan visade sig nämligen vara en vinst för oss alla.

Några månader efter att vi lagt om kosten noterade jag att mina pojkars tidigare ganska höga sjukfrånvaro gått ner till nära noll. Dom orkade mer på träningarna och ingen av oss kände längre något sug mellan måltiderna.

Och till min stora förvåning verkade jag ha blivit av med den svåra och frekventa migrän jag lidit av sedan tidig barndom.

Dessa upptäckter väckte mitt intresse för sambandet mellan hälsa och kost på ett mer generellt plan. Jag insåg att vi stoppat i oss livsmedel som egentligen är otjänliga för människor. Jag läste att incidensen av tidig typ 2 diabetes fördubblats på mindre än två decennier och att mer än hälften av alla vuxna – och drygt en femtedel av barnen – har övervikt eller obesitas. En katastrofal och till synes accelererande utveckling.

Plötsligt började jag på allvar undra om det var vi som räddade Våfflan.

Eller om det var hon som räddade oss?