Mitt barn är inte som alla andra – men vems är det?

När jag väl hade landat i att den enda hållbara vägen mot normala blodsockervärden var en kost med betydligt färre kolhydrater, drabbades jag paradoxalt nog av tvivel.

Jag hade redan sett ett stort antal familjer världen över som lyckats ge sina barn fullt normala värden genom att dra ner på kolhydraterna. Så varför utgjorde dessa familjer undantagen snarare än normen? Fanns det en hake?

Innan vi tog steget fullt ut till vår nuvarande kost ägnade jag därför mycket tid åt att studera motargumenten. Det finns flera och jag kommer att gå igenom vart och ett på den här sidan framöver.

Den vanligast förekommande invändningen var dock inte av medicinsk natur.

Jag fick höra att en alltför omfattande ändring av kosten skulle innebära en orimlig social inskränkning. Ett utanförskap. Att godis, kakor och snabba kolhydrater utgjorde glädjeämnen som inget barn ska berövas.

Våfflan och hennes bröder hade samma förkärlek för godis, pasta och vitt bröd som vilka barn som helst. Jag kan inte se att övergången mot en hållbar kost skulle ha varit vare sig lättare eller svårare i just vårt fall. Men jag kan konstatera att vi gjort denna övergång med bibehållen matglädje och ett fortsatt välfungerande socialt liv både i och utanför skolan.

Jag känner också att resonemanget skaver rent principiellt. Såvitt jag vet råder ingen debatt kring huruvida barn med celiaki ska äta gluten. Eller att barn med mjölkproteinallergi skulle äta mejeriprodukter. Och jag vågar påstå att dessa tillstånd kan innebära större inskränkningar och mindre flexibilitet av kosten än de förändringar vi gjort för Våfflans skull.

Och för er som gått med era barn i skolan och suttit med vid skollunchen har ni kanske gjort samma observation som jag? Var och varannan tallrik är specialkost. Det är idag svårt att sticka ut.

Så varför utgör just diabetes ett undantag? Kan det bero på att ett okontrollerat blodsocker inte uttrycker sig i samma tydliga och akuta symptom? Att det är ett tyst slitage på kroppen över tid? Jag har inget säkert svar.

Och i en tid som präglas av en uttalad strävan att bryta sociala normer kan jag finna det en smula inkonsekvent att just maten skulle utgöra ett heligt undantag.

För min del accepterar jag att Våfflan inte är som alla andra barn. Men jag kan välja på vilket sätt. Maten eller hälsan. Jag gjorde valet att Våfflan ska ha samma hälsosamma blodsocker som de andra barnen.

Ingen situation ställer detta val mer på sin spets än barnkalasen. Det innebär att hon inte får samma tårta som de andra barnen. Och godisarna i fiskedamspåsen får bytas ut mot något annat. Men i gengäld får hon leka fritt utan en nervös pappa som står beredd med insulinpenna eller druvsocker och som får panik så fort kontakten med hennes sensor bryts.

Jag vill också tro att hon som vuxen tittar tillbaka på sin uppväxt och ser de uppoffringar jag bad henne göra som kvitton på samma kärlek och omsorg som driver andra föräldrar att välja den andra vägen.

För oavsett hur vi ser på varandras olika val får vi aldrig göra misstaget att tvivla på den andres omsorg om sitt barn.

Kvällens måltid: Viltfärsbiff med blomkålsgratäng. Cirka 6 kolhydrater per portion.