Att lägga om kosten så att Våfflan slapp den glykemiska berg-och-dalbana hon upplevde i början var en utmaning.

Men det var heller inte så dramatiskt som man kan tro. En hel del ingredienser står faktiskt kvar i skafferiet.

Dessutom hade vi redan tagit ett första steg några veckor tidigare – godis, kakor och chips hade försvunnit från menyn. Inga trauman observerades.

För mig var den stora ögonöppnaren att den kost vi nu gick över till framförallt handlade om att äta bättre, mer varierat och mer näringsrikt. Samtidigt kändes det viktigt att så långt det var möjligt behålla våra gamla favoriter.

Jag skrattar fortfarande åt mig själv när jag tänker på hur jag nästan grät av lycka första gången jag serverade de ”nya” pannkakorna eller pizzan och fick tummen upp.

Dels för att jag hade lyckats behålla något från livet innan.

Men också över känslan att kunna ge mina barn något som smakade fantastiskt – utan några poängavdrag på hälsan.

Vi frossar i kött, fisk, kyckling, ost, nötter och grönsaker. Vi har upptäckt goda och mättande rotfrukter jag inte ens visste fanns. Efterrätter som slår de färdigköpta chokladtårtorna.

Och det visade sig att chipsskålen på fredagarna och godispåsen på lördagarna var en vana snarare än ett behov. Allt jag behövde göra var att slå dövörat till klagomålen de första par veckorna. Sen var dessa ritualer inte längre en del av vår rutin.

Och det bästa av allt – de nervpirrande måltiderna försvann.

Ingen pulshöjning när det ligger kvar mat på tallriken. Ingen oro när det frågas efter mer.

Våfflan äter med en frihet och bekymmerslöshet som får livet innan att kännas som en avlägsen mardröm.

Och när det går fel så blir felen små och hanterbara.

Inga dubbelpilar.

Inga darrande händer som greppar efter blodsockermätaren.

Efter ett gästspel som impulsiv bråkstake blev maten vår vän igen.

Kvällens middag: Pizza på mozarella och färskostdeg med mandelpanerade ”mozarrella sticks”. Cirka 5 kolhydrater per portion.