När köket blev ett labb

Jag visste ingenting om kost eller näringslära när Våfflan fick sin diagnos. Absolut ingenting. Jag har kvar mina anteckningar från mötena med dietisten när vi låg inlagda på sjukhuset.

Nyckelhål, långsamma kolhydrater, äta lördagsgodiset efter maten. Jag skrev ner vartenda ord.

Och jag följde varje råd religiöst.

Väl hemma riggades köket upp med whiteboards, vågar och miniräknare (jag är född på 70-talet). Jag räknade kolhydraterna med fanatisk noggrannhet och doserade insulinet därefter.

Men med högst otillfredsställande resultat.

Jag försökte igen. Ge insulin 15 minuter innan. Nästa gång 15 minuter efter. Dela upp dosen. Justera dosen efter blodsockernivå. Äta maten i omvänd ordning.

När alla variabler var uttömda och det fortfarande gick åt skogen, tog jag mod till mig och började tänka själv.

Jag började med en mycket enkel princip. Vi prövar alla livsmedel och alla maträtter. Det som fungerar stannar på menyn och det som efter flera försök inte fungerar, åker bort.

Efter ett tag syntes ett tydligt mönster. Med ett par undantag innehöll samtliga rätter som klarade sig igenom nålsögat mycket få kolhydrater.

Missförstå mig inte. Mina tidigare ansträngningar gjorde skillnad. Våfflans dagliga värden gick från dåliga till mindre dåliga. Men vi var fortfarande långt ifrån där jag ville hon skulle vara. Och för den lilla förbättringen krävdes oerhört mycket arbete.

Jag började inse att den kostförändring som krävdes för att Våfflan skulle få stabilare värden – och för att våra dagar inte skulle hållas gisslan av ändlösa räkneövningar och blodsockersvängningar – var mer omfattande än jag först hade trott.

Och nu hopade sig frågorna. Vad ska jag laga? Hur ska jag laga? Med vilka råvaror? Hur doserar jag insulinet? Ska vi alla äta samma mat?

Men först och främst var det dags för ett ärligt samtal med Våfflan…