Jag kommer aldrig glömma den dagen. Dagen då diabetesen bytte skepnad från att vara en lynnig, impulsiv och hjärtlös följeslagare till en lågmäld statist i våra liv.

Egentligen var det en illa vald dag att experimentera med maten. Våfflan hade sin bästa kompis på besök — en sån där dag med intensiv lek, spring och plötsliga pauser för stillasittande pyssel. Jag stod i vanlig ordning redo med både druvsocker och insulinpenna.

Men inget hände.

De sprang runt och lekte häst och turades om att bära varandra på ryggen, varv efter varv runt huset. Kurvan föll inte.

De satt stilla i timmar och pysslade. Inga larm.

Till slut började jag undra om sensorn slutat fungera och tog ett fingerstick bara för att vara säker. Sensorn fungerade.

Att uppleva en hel dag utan larm kändes nästan overkligt. Som om någon tillfälligt stängt av diabetesen.

För första gången fick jag uppleva en tillvaro som påminde om den som så brutalt rycktes ifrån oss.

Kvällens måltid: gravlax och romsås på belgisk våffla med räkor. Cirka 4 g kolhydrater per portion.